Positiva dagar - positiva minnen!

Vet inte var jag ska börja då denna vecka resulterat i många positiva minnen! :-) Kan väl börja med att berätta att man numera är tidigare lärare. Får dock inte mitt examensbevis förrän efter den här terminen då jag valt att läsa en extra termin för att få en dubbelexamen (tidigarelärare+förskolelärare) :-) Men nu är det nära! både kul och lite skrämmande! Men jag längtar oerhört mycket efter att få komma ut i verksamheten. Försöker intala mig själv om att jag kommer att klara det! ;-)

Har även fått min praktikplats nu och jag hamnade där jag ville! :) I robban på Lillbergets förskola. Kommer nog bli jätte kul! "Att arbeta i förskolan"-kursen börjar i morgon och jag hoppas verkligen Åsa kommer in! Skulle vara så mycket roligare om vi båda kom in! Nog pratat om studier...

...Mer då? Jo, igår åkte vi hela laget till Långsele för att spela regionsgruppspel i Futsal. Två matcher spelades och vi vann den första med 10-0, makalöst hur bra vi spelade, sen andra matchen slutade 3-1. Eftersom jag skadade foten när 5 min återstod av första matchen fick jag tyvärr stå över den sista matchen, och jag måste erkänna att tiden gick väldigt sakta när man satt på sidan. Var riktigt nervöst sista matchen då de fick straff och hade flera lägen att kvitera. Speltiden var 2x20 m, men effektiv speltid, dvs de stoppade tiden varje gång bollen gick utanför planen, så varje match tog ca. 1,5 h att spela. Var riktigt skoj, men rätt jobbigt. Men hur som helst så vann vi och gick nu vidare till regionsgruppspel 2 som mest troligt kommer spelas i Sundsvall om 2 v. Nu är vi bland de 12 bästa i landet och vinner vi i Sundsvall kommer vi gå vidare till Sm-finalspel i Halmstad, där då 8 lag kommer göra upp om SM-titeln! Vore riktigt stort om vi kunde ta oss dit :-) Så nu hoppas jag foten läker snabbt så man är "fit for fight" om 2 v.


Annars har veckan mest flytit på med ledighet, vikariat, träning och trevligt umgänge.

Nu blir det lite slappa i soffan och njuta av denna söndag :-)

Massa kramar
/E

¤ Känslorna blir starkare och starkare för varje gång jag träffar honom,  fortfarande en oviss framtid. Skulle så gärna vilja kunna prata med honom om detta, men jag vet ju redan vad jag kommer att få höra och hur jobbigt han tycker det är. Vill så gärna ha honom, men vet inte hur länge jag orkar ha det såhär. Varje dag undrar jag hur jag ska göra...borde kan släppa och gå vidare, men mitt hjärta säger något helt annat. Känns ibland som jag plågar mig själv, när något inom mig säger att "du vet ju redan hur det kommer att sluta". Kan man tycka om någon såhär mycket?? Hjälp!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0